Skiss till Kvinna vid havet

— Ivar Johnsson

  • 1933
  • Blyerts på papper
  • 15 x 10 cm
  • ADK 492
  • Gåva av konstnären.
  • Placering: Ej utställd

Användning av våra bilder

Ni behöver tillstånd för att reproducera våra bilder i tryck/använda våra bilder på er hemsida. Så här gör ni för att ansöka om licens:

  1. Vilka bilder ni vill använda (t.ex. ADK 23478, Barbro Bäckström).
  2. Berätta om ert projekt (är det en bok/tidskrift/video/TV-program…?), eller om det gäller en hemsida och i så fall hur ni vill visa bilden och hur länge.
  3. Omfång på distribution (antal exemplar; endast Sverige/endast EU/Worldwide…).
  4. Är er distributionskanal personlig, akademisk, kommersiell.
  5. Vilka språk det kommer att översättas till.
  6. Hur många (kopior/sändningar) ni behöver få rättigheter till.

Vi tar emot er ansökan via e-post. Glöm inte att meddela oss om namn, organisation, adress samt deadline. Vi återkommer med prisinformation samt villkor och bestämmelser.

X Stäng

Ivar Johnssons Kvinna vid havet är bland de dominerande inslagen i museets svenska sal där den slutgiltiga gjutmodellen i gips mäter hela 5,5 m. Skulpturen är ett monument över sjökrigens offer och utgör en gripande skildring av behärskad oro och sorg hos en sjömanshustru. Originalet står på en 40 m hög kolonn och blickar ut över Göteborgs hamn.

Här ser vi hur konstnären på traditionellt vis börjat med enkla blyertsskisser: den första visar kvinnan knäböjandes, med händerna framsträckta i en bedjande gest – hon ber för sin makes och sina söners välfärd ute till sjöss. Men en knäböjande figur skulle på en skyhög pelare te sig nedsjunken, och i nästa skiss har Johnsson övergett denna komposition för en resande rörelse, där kvinnan vilar sina knäppta händer på sitt böjda knä. Här blir också bilden mer dynamisk då vinden, i och med att kvinnan rest sig, nu även tar tag i hennes kjol och inte bara hennes sjal. Härefter beslutar Johnsson att låta kvinnan resa sig helt och hållet, och återgår till att låta hennes knäppta händer vara framsträckta i en gest som upplevs betydligt mer desperat och bönfallande än den förra. Samtidigt märker vi tydligt att Johnsson inte är nöjd med skulpturens tyngd och den framskjutna rörelsen i kompositionen – han laborerar med kvinnans knäppta händer och armarnas hållning i skissen. Han låter även hennes armar falla ut i sidorna, och i en av modellerna är ena armen lyft som i en hälsning, eller ett farväl.

Detta resulterar i nästa skiss i att kvinnans händer nu slutits in mot hennes kropp – en liten ändring, men den skapar ett betydligt mer sammanhållet uttryck i formen, och en intimare och mer innerlig gest – mindre som en bön och istället mer som ett utryck av stilla och nedtonad förhoppning och längtan. Härefter återstår för Johnsson att ta fram de rätta proportionerna mellan skulptur och kolonn, så att skulpturen hamnar i blickfånget i stadsbilden. Till sist har kvinnan vid havet fått en stark och sluten form: Sjömannens hustru är inte längre en osäker gestalt, utan en stark, orädd och lugn kvinna som vindpinad blickar ut mot havet och det okända öde som väntar.

Våra samlingar